Masters of the Universe

Det var med skräckblandad förtjusning jag slog mig ner i biomörkret för att kolla Masters of the Universe. När det begav sig på 80-talet så samlade jag figurer så det stod härliga till, jag kunde alla och pluggade alla de mäktiga leksaker jag såg reklam för på TV - men som inte fanns att köpa i Europa. En usel film hade jag nog betraktat som en attack på barndomens minnen.

Men... låt mig slå fast redan nu att det inte finns något uselt med Masters of the Universe. Det här är ett energiknippe från början till slut med precis rätt tonläge. Regissören Travis Knight har koll på sin Masters of the Universe-historia, men är också oerhört medveten om att det i grunden handlar om kulörta leksaker för barn som det gjorts oerhört mycket memes på genom åren.

Nicholas Galitzine gör en fenomenal insats med bättre komisk timing än väntat.

Därför berättar han en hyggligt välskriven historia med världens största glimt i ögonvrån, samt så mycket hjärta att ögonen stundtals nästan tåras på mig. Det är aldrig meningen att du ska ta den här filmen på allvar, utan låta dig underhållas. Den har på så sätt nästan mer gemensamt med dundersuccén Barbie än dundersuccén Transformers (den första).

Filmen inleds med en origin-story som berättar historien om den klene pojkprinsen Adam som hellre vill läsa böcker än slåss, men som efter diverse illdåd (det kan väl aldrig någonsin vara en spoiler att skriva vem som ligger bakom) skickas till jorden för att undkomma fasorna. Här lever han ett Svensson-liv, men är fullt medveten om sin historia och försöker komma tillbaka.

Jared Letos Skeletor-tolkning är en av hödpunkterna.

Adam spelas av Nicholas Galitzine som gör en kanoninsats med både komisk tajming och flera fina actionscener. Den enorma ostigheten i karaktären han spelar, gör att det måste betraktas som en bedrift att lyckas så väl som han gör. Han backas dock upp av en lika storspelande Jared Leto som Skeletor, som verkar ha haft oerhört kul i rollen. Det är en riktig rockstar-tolkning av ruskpricken han bjuder på. Den enda castingen jag inte är helt nöjd med är Alison Brie som Evil-Lyn. Normalt gillar jag Brie, men hon har lite för solig aura för att funka som Skeletors högra hand.

Som bäst gillar jag filmen när den lugnt tuffar på, och jag nästan får hålla mig från att inte vråla "Men kolla där är Spikor, oh, har du sett, det är ju Mossman" i biosalongen. Som fan av He-Man är det fanservice på fanservice på fanservice. Men även sällskapet jag gick med som inte har samma relation till Masters of the Universe hade kul.

När allt omkring är så kul, blir striderna nästan det svagaste kortet.

Actionscenerna blir istället nästan det sämsta med filmen. Eftersom den som sagt är utformad som en ganska smart komedi som behandlar Eternia-gänget på det enda rimliga sättet, så går striderna inte att ta på allvar, och de är inte tillräckligt spektakulära för att kännas häftiga. Även mellandelen av filmen är lite i långsammaste laget, men hämtar lyckligtvis upp sig mot slutet.

När jag kliver ur biosalongen kan jag inte låta bli att le från öra till öra. Är det bästa filmen jag sett? Nej, absolut inte, men det har varit ett rent kärleksbrev till mig som fan. Och som film är det fortfarande en klart underhållande sådan. Det är snyggt, rappt, roligt, träffsäkert och smart. Har du någon relation till He-Man så se till att gå på bio och se denna pärla. Har du inte det men är sugen på en skön fantasyfilm som inte tar sig själv på så stort allvar (tänk Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves), så är jag också övertygad om att du kommer tycka att det både var väl spenderad tid och pengar.